Wrote about the extremist – then social services called

Skrev om extremisten – då ringde socialen

Förra veckan publicerade Dagens ETC en stor granskning av den högerextreme aktivisten Christian Peterson.

Anna Gullberg minns vad som hände när hon skrev om honom – och varför hon varit tyst om en anonym orosanmälan till socialen.

En junidag för snart tre år sedan ringer jag Christian Peterson för att fråga om hans projekt ”Förtalsombudsmannen”. Texten publiceras på Expressens kultursida någon dag senare.

Jag skriver om hur lagstiftning avsedd att skydda människor utnyttjas skamlöst till en attack på yttrandefriheten, och beskriver Peterson och hans metod: ”Likt en ambulansjägare för nätkränkta har en högerradikal aktivist kapat svenskt rättssystem för att stoppa användningen av ordet nazist. Rasmus Paludan är en av klienterna.”

Den då 21-årige Peterson mejlar en bild jag kan använda, sen ändrar han sig och vill använda en bättre, snyggare. Han är trevlig på ett kalvigt sätt, låter exakt så ung som han är. Jag lägger sista handen vid texten, och går vidare till att baka sommarlovstårta till ungarna.

Det är grönska och skolavslutningspirr i luften, jag skickar i väg dem ut i sommarkvällen med viss bävan. Gör som ensamstående tonårsmorsor gör: sitter spiknykter i tv-soffan, redo att kasta mig i volvon och rycka ut om mammaskapet kallar.

Rubriken på artikeln lyder: ”Aktivisten stämmer dem som kallar någon nazist”. Det är inte en särskilt vass rubrik, men den är saklig och korrekt.

För Christian Peterson är ingen journalist. Han är en aktivist som använder sig av journalistiska metoder, och juridiska kryphål, för att kunna hetsa mot alla vars åsikter han ogillar. Och han kallar sig journalist, dessvärre kan ingen hindra honom från det.

Eftersom han är ung är han farlig på det där sättet bara unga kan vara, utan konsekvenstänk, lättkränkt och impulsiv. Jag hade kunnat ta i betydligt hårdare i min text, men väljer att inte göra det.

Publiceringsdagen fylls min mejlkorg av en förväntad ström otidigheter och illa dolda hotfullheter, men skolavslutningshelgen avlöper ändå lugnt. Eller så är det bara kontrasten mot måndagen jag minns, då ett dolt nummer ringer upp och en kvinna presenterar sig som socialsekreterare i en dalakommun.

Det har inkommit en anmälan som rör mina minderåriga barn.

Hon låter bekymrad.

En granne har mejlat för att uttrycka sin oro. Hur mår barnen, när deras mamma är berusad så ofta, till och med ligger redlös framför porten, som den gångna helgen. Grannen, av namnet att döma en äldre dam, är rädd att barnen far illa av vilt festande och ständiga bråk. Kan socialtjänsten möjligen rycka in?

Socialsekreteraren vill prata med mig. Men framför allt, mina barn. Hur har ni det där hemma, egentligen?

Jag minns känslan. Hur det knyter sig i bröstet. Handen som håller telefonen känns svag. Jag blir torr i munnen. Känner hur hjärtat rusar. Rädd och blixtarg samtidigt.

Jag förstår inte, säger jag. Vad menar du?

Lugnt och metodiskt upprepar hon sig, pratar om min grannes oro.

Vilken granne?

Jag får ett namn. Det låter inte som nån granne jag nånsin haft.

När skulle det här ha ägt rum? undrar jag.

Hon anger ett datum och en plats. Skolavslutningsfredagen. I Stockholm, där bara jag bor. Det är socialtjänsten i Stockholm som har skickat anmälan vidare, eftersom barnen är skrivna på en annan adress.

Lättnaden rusar genom kroppen. Grannen i fråga finns ju inte, barnen bor inte i Stockholm, och jag – inte ens på hemadressen vid tillfället. Jag var här i tv-soffan, med en kopp te i väntan på sommarlovsfirande barn. Så hur skulle jag kunna ligga redlös utanför min ytterdörr i Stockholm?

Min förklaring studsar mot den vägg som är socialsekreterarens öra. Jag hör hur konstigt hon tycker att det låter.

Jag skulle behöva prata med barnen själva, säger hon till sist. Ni kan väl komma ner till socialförvaltningen?

Det är en metod! säger jag. Varifrån skickades mejlet?

Hon stakar sig när hon läser adressen: pro-ton.

Jag skrattar till. Tänker att hon inte vet vad jag vet. Att det på denna jord inte existerar en rar granntant i 70-årsåldern som reggat en krypterad mejltjänst populär bland nätkrigare och konspirationsteoretiker för att kunna mejla soc.

Jag förklarar att det här är på grund av min yrkesroll, att jag samtidigt som orosanmälan skickades in publicerat en text om en person och en rörelse som använder sig av exakt den här metoden för att tysta.

Det har jag då aldrig hört talas om, säger hon skeptiskt.

Jag vill verkligen inte ta barnen till socialkontoret för förhör sommarlovets första dag. Jag vill inte behöva lirka dem att tro att det här är normalt.

Nej. Du får komma hit i stället, svarar jag. Ta en kopp kaffe, se att det inte är en knarkarkvart, att barnen mår bra.

När socialsekreteraren pratar med barnen är de stressade. Varför frågar en främling om mamma är arg, om hon bråkar mycket på dem, om hon dricker alkohol och hur ofta. Och hur de känner sig? Det är oroliga dagar hemma. Jag slutar sova om nätterna. Har svårt att fokusera på jobbet.

Sen ringer socialsekreteraren min exman. Tack och lov för att vi är vänner, att han blir arg över ifrågasättandet. Han förklarar att det är jobbet som ställer till det, ett jobb som de facto ställt till det för hela familjen i över ett årtionde, även på den tid vi var en kärnfamilj. Doxningar, hot, trakasserier, drev. Och nu det här.

Någon veckas ovisshet, sen ett beslut. En riktig utredning blir det inte, anmälan läggs ned.

Sommarlovet är redan förstört.

När hösten kommer tipsar jag min branschtidning Journalisten, berättar att jag är en av dem som råkat ut för metoden som Christian Peterson förespråkar. De vill skriva en artikel.

Efter viss tvekan ställer jag upp, under krav på anonymitet. Det är en viktig fråga att adressera. Men inte till vilket pris som helst, och då är jag ändå vanare än de flesta vid att det kostar.

Som tidigare chefredaktör som har frontat starka och ibland farliga publiceringar, och som kvällstidningsskribent med det unika privilegiet att skriva skarpt på en plattform som når miljoner, så har jag upparbetat en sköld mot skit som väller in. Hatet har gjort mig blasé. Hoten rör mig inte.

Om ingen jävel blir arg så är det inte viktigt, brukar jag tänka.

Men det handlar ju om mig. Vilket högt pris jag sätter på möjligheten att verka i offentligheten. Jag har betalat dyrt, och ångrar det inte.

Nu gäller det mina barn. Deras allra mest privata. Någon har skitat ner våra liv genom att tränga sig in i deras hem, få dem att känna osäkerhet och rädsla.

För första gången någonsin under alla år som journalist så känner jag tvekan att stå för något öppet. Blir en fegis, och hatar mig själv intensivt för det.

Dagens ETC är typexemplet på en tidning som Peterson hatar. Den stora granskningen av honom som publicerades förra veckan ledde till påhopp från honom redan innan artikeln var ute, ett slags förebyggande förtal mot reportrarna. Det är förväntat av någon som är en högerextrem aktivist, men blir inte roligare för det.

Peterson knyts till en rad olika högerextrema nätkonspirationer, med syfte att skrämma och tysta meningsmotståndare. I en av chattgrupperna utbyts metoder för att ställa till livet för den som vågar höja sin röst.

Anmälan till socialtjänsten – det är ett ofattbart effektivt trick. Socialtjänsten kan inte avstå från att kontrollera en anmälan om att barn far illa. Den har all rätt att integritetskränka en familj, bara på ett rykte. Den måste göra sitt jobb. Även om det är ett vapen i händerna på såna som Christian Peterson. Jag kan ju inte veta säkert att det är han som under pseudonym anmält mig, men jag tror inte heller att det är en slump. Publiceringen, metoden, tidpunkten. Allt hänger ihop.

Dagens ETC berättar i granskningen om alla dem som inte törs gå ut och berätta hur de drabbats, av rädsla att något mer ska hända, att giftet ska sippra in i deras familjer än en gång.

Jag var en av dem.

Anna Gullberg är reporter och kulturskribent på Expressen. Hon gör varje fredag mediepodden ”Lägg ut!” med Karin Olsson och Victor Malm.

SVAR DIREKT.

Jag har varit öppen med att jag gjort orosanmälningar till Socialtjänsten, men de har alltid grundat sig i genuin oro. I vissa fall har jag också återgett vad andra aktörer gjort vilket naturligtvis inte är samma sak som att själv ligga bakom det.

Jag hoppas att situationen med anmälningen löste sig och att den avskrevs snabbt.

Den opinionsartikel Anna Gullberg skrev om mig för många år sedan delade jag själv i sociala medier. Jag såg den mest som ännu en tant med starka åsikter – och gratis publicitet. Ingenting att lägga någon större vikt vid.

Mitt arbete uppmärksammas brett, inte bara i Sverige utan även internationellt – från svenska medier till ledande journalister, Vita huset och Elon Musk. Anna Gullberg är välkommen att besöka mitt residens om hon vill veta mer om mitt viktiga arbete.

Av Christian Peterson

Om tanken var att visa varför det behövs bättre skydd mot förtal så var det ju en relativt smart, om än barnslig, taktik.

“roligt” att se att det verkar funka som på reddit då man brukar få en mängd självskade orosanmälningar av vissa när man inte håller med dem

Har inget till övers för Christian Petersen.

Det är såklart inte förvånande att en socialsekreterare inte vet vad protonmail är, men lite förvånad är jag att man inte googlar namnet riktigt snabbt på personen som blivit orosanmäld. Om inte annat för att se om det finns någon relevant bakgrundsinformation.

Man kan tycka vad man vill och Christian Peterson, Nick Alinia och andra högerdebattörer men det är märkligt vad högljudda och upprörda vänster blir när högern anammar samma metoder som t. ex vänster sidans ETC använt i åratal mot högerdebattörer.
Kartläggningar, uthängningar med namn, adress och uppmaningar till ”aktioner” mm.
Då har vänster politiker varit knäpp tysta medans om det varit ombytta roller då är plötsligt demokratin i fara….

Jag som ensamstående pappa har fått tre orosanmälningar på mig bara i år. Samma sak där: jag är alkoholist som misshandlar mina barn och inte ger dem mat. Alltså what the fuck? Jag gör allt för mina barn. Jag har aldrig druckit framför dem eller varit berusad framför dem, jag älskar att laga mat till dem.

Man blir utsatt för förtal i grövsta laget, och brottsoffret är den som får ta konsekvenserna. Det är brottsoffret som behöver motbevisa alla anklagelser. Förövaren kommer undan med förtal utan konsekvenser, så länge de gömmer sig bakom en orosanmälan. Ryktena sprider sig. Jag är helt maktlös.

Nu vågar jag inte längre låta barnen lämna lägenheten utan mig, inte ens för att gå 2 meter till närmsta lekplats som är direkt under balkongen.

Vad är det för samhälle de vill ha?

Som användare av Protonmail gillar jag inte att nassar förstör företagets rykte och får mig att framstå som suspekt. Sitter folk som får mejl från mig och dömer ut mig som suspekt?

Alltså, det här nazistbarnet är en så jävla irriterande figur. Han och nazistpysslingen (aka Jessica Stegruds handväska) är experter på att provocera folk tills de inte orkar längre, och sen klippa ihop något kul av reaktionen helt utan kontext. Han är bra på att grifta, det får man ge honom.

Han kom i byxan när han skrev Elon Musks namn.

Lustiga är att de båda sidorna i detta är av samma skrot och korn. Avskräden hela högen